Det allra viktigaste

Under två veckor jobbade jag och min man på Medhen Social Center. Vi varvade vår tid mellan att hjälpa till med att effektivisera administrationen och hålla datorlektioner för studenter. Det kommer jag att skriva mer om i nästa brev. Sista dagen gjorde jag dock något helt annat. Då fick jag träffa åtta barn i MSC:s program för föräldralösa. De flesta av barnen fck jag besöka i deras hem. Jag fck inte bara träffa dem, jag fick även se deras viktigaste sak och höra historien bakom den. Det här är några av deras historier.

* * *

Klänningen

Lanchideru är omkring 10 år gammal. Hon bor i ett hus med lerväggar och ett enda fönster tillsammans med sin farmor. I huset finns en säng och en bänk. I ena hörnet ligger en stor hög med vad som vid en första anblick ser ut som jord. Det är det inte. Det är farmoderns levebröd. Hon jobbar med att hitta komockor, torka dem och forma dem till lagom storlek och sedan sälja som bränsle.

Medan farmodern tar på sig sin finaste klänning så tar Lanchideru fram en grön kista. I den ligger hennes finaste ägodel, en rosa klänning. Och det är inte vilken klänning som helst.

Traditionen i Etiopien lyder att om en familjemedlem går bort skänks alla kläder och ägodelar som tillhört personen bort till andra behövande, även om man är fattig. När Lanchiderus mamma dog så gjorde man samma sak. Lanchideru grät och grät och protesterade - hon ville behålla ett minne av sin mamma; hennes finaste klänning. Till slut blev hennes protester bönhörda och hon fick behålla klänningen.

Hon håller klänningen framför sig, håller om den, som om det fanns en person däri. Den rosavita klänningen är lång, trots att hon håller den under hakan räcker den nästan ända ner till marken.

Den gröna kistan.

Klänningen.

Lanchideru tycker om att läsa.

Det var en gripande upplevelse för mig på Medhen Social Center. Besöken gav mig nya perspektiv på min egen tillvaro och alla saker vi omger oss med. Sedan jag kommit hem har jag funderat på vad min viktigaste sak är. Bland alla saker jag äger, finns det något som betyder lika mycket för mig som kläningen för Lanchideru eller bilden för Henock? Vi behöver kanske alla stanna upp i vår vardag och fundera över vad som faktiskt är viktigast i livet.