Amana och hennes barn

Amana var 14 år när hon kom till Addis Abeba för att börja arbeta. 10 år senare var ensamstående tvåbarnsmor och det som inte fick hända hände - hon blev diagnostiserad med tuberkulos.

Amana föddes 1977 i en by i södra Etiopien. När hon var 14 år gammal tog hon sig till Addis Abeba med förhoppningen att kunna få arbete i en affär som drevs av en släkting till henne. I tre år arbetade hon i affären, och under den här tiden träffade hon en man och de fick en son. När hon väntade parets andra barn så lämnade mannen familjen. Amana visste inte vart han tog vägen, eller ens var han kom ifrån. Hon hamnade i djup misär och när dottern fötts började hon samla dynga efter korna, som betar på fälten i utkanten av huvudstaden.

Amanas barn i deras nya skoluniformer.

Att samla dynga är ett tungt arbete och kräver att hon samlar in den och formar den som en limpa. Sedan ska dyngan torka innan hon kan ta den till staden och sälja den för ca 1,37 kr stycket.

Hon berättar:

- Min dotter var bara ett spädbarn då, men jag fick sätta henne i skuggan av ett träd medan jag samlade dyngan. Som tur var erbjöd sig snart en äldre kvinna som bodde granne med mig att ta hand om henne gratis medan jag gick ut på fälten.

Där kunde dottern vara tills hon fyllde fyra år. Amana tog då dottern till en privat förskola och hoppades att de skulle anta barnet. Hon hade tur och barnet blev antaget på förskolan.

- Det var en stor lättnad, berättar Amana. Jag kunde nu röra mig fritt för att kunna leta efter ett jobb. Snart fick jag jobb på ett byggföretag som städerska. Jag tjänade inte mycket men jag hade under två års tid råd att betala de 18 kronor i månaden som förskolan kostade. Jag kunde även bygga ett hus till min familj i stadens utkant.

Men en dag så hände det som inte fick hända, Amana blev allvarligt sjuk.

- I oktober 2011 blev jag plötsligt sjuk. Läkarna på sjukhuset ALERT kom snabbt fram till att jag hade tuberkulos och problem med levern. Mitt liv vändes upp och ner och värst av allt - mina barn övergavs en andra gång och saknade både föräldrar och mat.

Hon fick till en början en del finansiellt stöd; dels från en så kallad Edir, som är en traditionell försäkringsliknande förening som drivs i grannskap, samt från anställda på företaget där hon jobbat som städerska. Grannarna ställde också upp och såg till att barnen fick mat.

- Min son, som nu är 16 år gammal, tog hand om mig när jag skrevs ut från sjukhuset, berättar Amana. Att ta hand om mig tog upp all den tid han egentligen skulle behövt för att studera. Detta fick till följ att han misslyckades på ett slutprov och fick gå om årskurs 7. Nu när jag har återhämtat mig så har han kunnat studera igen det och har flyttats upp till årskurs åtta.

- När jag var sjuk och inte hade några pengar trodde jag att mitt sista andetag skulle komma när somhelst, så skickade Allah personalen på Medhen Social Centre (MSC) för att rädda barnen och mig, säger hon med andakt i rösten.

När barnen träffade socialarbetaren från MSC första gången frågade de honom om de kunde få hjälp att köpa skoluniformer. Eftersom familjen var så fattig hade skolan tillåtit barnen att vara utan skoluniformer. Eftersom alla andra skolbarn bar uniformer kände sig Amanas barn utanför. Nu har de uniformer och får dessutom hjälp att köpa skolmaterial.

MSC hjälpte till med nya skoluniformer till barnen, men Amana och hennes barn har även fått annan hjälp från MSC. Varje månad får hon 25 kg spannmål, 2 liter matolja och 44 kronor i finansiellt stöd.

MSC ger ofta stöd till familjer som Amanas vid kriser. Stödet är ett kortsiktigt ingripande och det är Amana fullt medveten om. Hon påpekar tydligt att hon inte vill förlita sig på hjälpen från MSC:

- När hjälpen upphör måste jag se till att jag kan ta hand om min familj. Jag måste fortsätta brottas med min livssituation tills det fungerar för oss. Därför har jag börjat sälja kokt potatis och majs på kvällarna samt anslutit mig till en kredit- och sparförening som MSC organiserar och där jag till och med gått med i styrelsen. Jag har också börjat spara 2 kronor i månaden.

Amana har större planer än så. Nyligen försökte hon starta uppfödning av hönor med pengar som hon sparat. Tyvärr hade hon otur och försöket gick omintet. Istället har hon nu siktet inställt på att försöka genomföra någon av de affärsidéer hon haft sedan de åren hon arbetade i sin släktings affär. För att få lite mer erfarenhet har hon anmält sig till en utbildning om grundläggande affärskunskaper som MSC håller varje kvartal innan hon sätter igång.

Det sista hon berättar för oss innan vi säger hejdå är:

- Jag vill se mina barn växa upp och stå på egna ben. Jag vill också tacka MSC och alla som stödjer MSC för krishjälpen. Den hjälpte oss när vi behövde den som mest, och det är inte bara jag som fått hjälp utan många andra här i byn också.